En stark fin recension av Sara Forsström

Monica L Edmondson gestaltar en tid präglad av maktlöshet

2023-05-02 17:34

Umeå konsthall

Det vilar ett närmast dokumentärt allvar över delar av Monica L Edmondsons utställning “Malign” på Umeå konsthall. I mitten av 2014 diagnostiserades hennes dotter med cancer. Behandlingen pågår i flera år och under den tiden är Monica hemma för vård av allvarligt sjukt barn. Efter att behandlingen tagit slut infinner sig ett vakuum innan hon hittar ett sätt att bearbeta vad hon varit med om genom sin konstnärliga praktik.

Edmondson, som oftast jobbar i glas, använder sig här av en bredd olika tekniker och material. Som om det som behöver komma ut inte nöjer sig med att hålla sig inom en viss teknik utan angeläget behöver gripa efter mycket mer. 

Verket “Malign Time III” utgör en digital skärm monterad i en låg box på golvet där ett par händer beklädda med gummihandskar mot en vit bakgrund i ett kallt ljus systematiskt jobbar med att fylla ett stort antal sprutor från olika förpackningar med medicin. 

I ”Malign Time I” och ”II” möts besökaren av bilder på dottern och andra sjuka barn under åren 2014 till 2016. I det senare verket, som är arrangerat som en film, hörs dottern läsa en egen text som får det att kännas som att en klo river mig inuti.

Det är nästan outhärdligt.

En stund efter att jag besökt utställningen befinner jag mig på fågelskådningsplatsen i Degernäs, strax söder om stan. Genom civilisationens täta brus bryter sig den tidiga vårens kör av fågelläten fram och in genom min öppna bildörr. Jag känner en lättnad när jag betraktar två svanar flyga lågt över parkeringen där jag sitter och tar in vad jag nyss varit med om i konsthallens dunkel. Fåglarnas ljusa kroppar bildar ett skirt och böljande skikt där de ligger på vattnet, står i gräset eller flyger in för landning eller iväg för kvällens vila i lugnare trakter. Likt spets draperar de sig över landskapet.

Och där jag ser sambandet. Mellan naturens textil och kulturens. 

Monica beskriver själv hur hon placerar sig i ett mänskligt led som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden. Hur den samiska traditionen och kulturen är bärande spår i hennes arbete och att hon hämtar styrka i sina förmödrars skapande och låter deras avtryck bli en del av hennes eget.

Det är i tre verk som ljuset tillåts bryta igenom, där konsten får göra det som nästan bara konsten kan och den hårda verkligheten får fler dimensioner och infallsvinklar: ”Malign: Tipping point”; en skulptur där en kropp av papper balanserar på vassa och höga skärvor av glas, ”Malign: closure”; ett mönster i varma färger med inslag av sprutor och sjukhusets täcken tolkade genom en förmoders väv, och ”Bárgáldahka – flätan”; som är skapad utifrån dotterns avklippta fläta. I mötet med de verken är det som att jag hör en komposition med en klang och lätthet mitt i den knivskarpa smärtan och sårbarheten.

Text av Sara Forsström. Bild privat